Den moderna e-cigaretten uppfattas ofta som en företeelse från 2010-talet, men idén är betydligt äldre – nästan ett sekel äldre, faktiskt. Vägen dit har gått genom flera misslyckade försök, ett par decenniers tystnad, och till slut ett tekniskt och kommersiellt genombrott som förändrade en hel bransch.
Tidiga försök som aldrig blev verklighet
Det första kända patentet på en elektronisk cigarett togs ut av amerikanen Joseph Robinson mellan 1927 och 1930. Konstruktionen beskrivs som primitiv, och enligt tillgängliga källor är det oklart om någon prototyp någonsin tillverkades – uppfinningen användes aldrig kommersiellt. Idén låg sedan i princip vilande i över tre decennier.
1963–1965 tog Herbert A. Gilbert fram en enhet som liknade dagens e-cigaretter betydligt mer, och fick patent på konstruktionen under namnet ”The Smokeless Non-tobacco Cigarette”. Trots det tekniska genombrottet misslyckades kommersialiseringen även den här gången – produkten nådde aldrig en bred marknad.
Ordet ”vape” föds
Det dröjde till 1979 innan nästa försök gjordes. Phil Ray och läkaren Norman Jacobson påbörjade då arbetet med det som skulle bli den första kommersiella versionen av produkten, och det är i det här sammanhanget som ordet ”vape” börjar användas. Under 1990-talet tog flera tobaksbolag och uppfinnare fram egna patent på nikotininhalatorer – bland annat lanserade Reynolds sin Eclipse-enhet. 1998 sökte ett amerikanskt tobaksbolag tillstånd hos den amerikanska läkemedelsmyndigheten FDA för att marknadsföra en egen e-cigarettversion, men fick avslag med motiveringen att det rörde sig om en otillåten läkemedelsleveransanordning.
Genombrottet: Hon Lik och Ruyan
Det verkliga vändpunkten kom 2003, när den kinesiske farmaceuten Hon Lik utvecklade det som blev den första kommersiellt framgångsrika e-cigaretten. Enheten, som fick namnet Ruyan, lanserades på den kinesiska marknaden och spreds därefter internationellt under de följande åren. Till skillnad från de tidigare försöken fick Ruyan faktiskt fäste på marknaden, och lade grunden för den produktkategori vi känner idag.
Hårdvaran utvecklas stegvis
Från och med genombrottet gick den tekniska utvecklingen förhållandevis snabbt. Enklare, cigarettlika modeller (”cigalikes”) nådde en internationell marknad omkring 2007. Två år senare, 2009, introducerades återanvändbara enheter med uppladdningsbara batterier – en viktig övergång från engångsprodukter till enheter man kunde behålla och fylla på. Från 2010 blev vejper med justerbara, utbytbara komponenter vanligare, och 2013 kom kraftfullare ”vape mods” riktade mot mer erfarna användare, som ville kunna styra ångproduktion och styrka själva.
Från nischprodukt till reglerad massmarknad
2015 blev ett viktigt år för produktkategorins bredd: engångsvejp etablerades som en egen, populär kategori, och de första ”vape pods” började dyka upp på den amerikanska marknaden – embryot till dagens pod-system. I Sverige dröjde det till 2017 innan produkten fick ett tydligt regelverk, i och med att en ny lag om elektroniska cigaretter och påfyllningsbehållare infördes för att genomföra EU:s tobaksproduktdirektiv, med bland annat 18-årsgräns och krav på produktregistrering.
2018 utvecklades teknik för högre spänning som gav ökad ångproduktion, och från 2019 och framåt slog vape pods igenom brett internationellt som ett alternativ som många beskrev som mer miljövänligt än rena engångsprodukter.
2020-talet: engångsvejpens explosion
Den snabbaste tillväxten i modern tid kom när engångsvejp började säljas brett i vanlig dagligvaruhandel – bensinstationer, kiosker, mataffärer – istället för att vara begränsat till specialbutiker. I Sverige ökade försäljningen av e-juice enligt branschbevakning med hela 640 procent mellan 2021 och 2024. Samtidigt är det värt att komma ihåg att den faktiska andelen av befolkningen som vejpar fortfarande är förhållandevis liten: omkring 3 procent gör det enstaka gånger, och 0,6 procent regelbundet – en påminnelse om att stora procentuella ökningar från en liten bas kan se mer dramatiska ut än vad de faktiska volymerna motiverar.
Dagens teknik: mesh coil
Den senaste tekniska förfiningen i den här utvecklingen är mesh coil-tekniken. Där den ursprungliga konstruktionen – både Gilberts patent och Ruyan-enheten – byggde på relativt enkla värmeelement, har dagens spolar utvecklats till tunna, rutnätsliknande metallytor som maximerar kontaktytan med e-vätskan. Jämfört med traditionella, trådlindade spolar ger mesh-konstruktionen i regel en tydligare smakupplevelse och större ångproduktion, tack vare att en större andel av vätskan värms jämnt och samtidigt. Det är en direkt linje, om än teknologiskt mycket avlägsen, från Joseph Robinsons opatenterade skiss på 1920-talet till dagens produkter.
Vad är mesh coil-teknik och crystal vape?
I en vejp-enhet är ”coilen” (spolen) den del som värmer upp e-vätskan till ånga. Traditionellt har coils tillverkats av tunn metalltråd – vanligen kanthal, nikrom, rostfritt stål eller titan – lindad i en fjäderliknande spiral. Mesh coil är en nyare variant där tråden ersatts med en tunn, rutnätsliknande metallplåt eller -remsa, tillverkad av samma typer av material.
Skillnaden är i grunden en fråga om kontaktyta. En traditionell trådspole värmer upp vätskan i relativt begränsade punkter längs tråden, medan mesh-konstruktionens platta, perforerade yta gör att en betydligt större andel av e-vätskan kommer i kontakt med värmen samtidigt. Det ger några konkreta, mätbara skillnader i användarupplevelsen. Crystal vape bygger på just mesh coil-tekniken och har snabbt blivit en populär produkt bland användarna.
Smakupplevelsen för crystal vape brukar beskrivas som tydligare och renare med mesh coils, just tack vare den större kontaktytan – vätskan hinner värmas jämnare innan den förångas, vilket minskar risken för att vissa delar bränns vid högre temperatur medan andra knappt värms alls. Traditionella trådspolar ger ofta en varmare känsla i ångan, men uppfattas av många som mindre smakrika i jämförelse, även om det här är en fråga där användarpreferenser går isär.
Ångproduktionen tenderar också att skilja sig åt: mesh coils förknippas ofta med större ångmoln, medan traditionella spolar kan ge en jämförbar effekt men kräver lägre motstånd i spolen för att uppnå samma resultat.
När det gäller livslängd och förbrukning är bilden mer blandad. Traditionella coils slits i regel ut snabbare rent tekniskt, men mesh-konstruktionens större yta gör att den förbrukar e-vätska något snabbare, och den tunnare metallplåten kan i vissa fall vara känsligare för skador vid ojämn användning.
Sammantaget är valet mellan mesh- och traditionell coil-teknik i grunden en avvägning: mesh prioriterar smak och ångvolym, medan äldre trådbaserade spolar i vissa avseenden ger en mer förutsägbar och något mer batterisnål upplevelse. Vilken teknik som passar bäst beror på vad användaren värdesätter mest i sin egen upplevelse.
Ett decennium och stor utveckling
Vapets historia är berättelsen om en idé som föddes nästan hundra år innan den faktiskt fick fäste. Från Joseph Robinsons ogenomförda patent på 1920-talet, via Herbert Gilberts misslyckade kommersialiseringsförsök på 1960-talet och Phil Rays språkbildande arbete på 1970-talet, tog det fram till 2003 och Hon Liks Ruyan-enhet innan produkten fick sitt verkliga kommersiella genombrott. Därefter har utvecklingen gått i allt snabbare takt – från cigalikes och mods till dagens pod-system, crystal vape och mesh coil-teknik – parallellt med att regelverket, inte minst i Sverige sedan 2017, försökt hålla jämna steg med en bransch som växer betydligt snabbare än lagstiftningen normalt hinner anpassa sig till.